Omtale av Kampen mot diktaturet på Flamman.se

Reformkommunisterna som segrade av Henning Süssner

På förlaget Solaris i norska Stavanger utgavs i fjol en intressant liten bok av historieprofessorn Torgrim Titlestad. Kampen mot diktaturet handlar om tre, eller snarare fyra, ledande kommunister som “gikk i spissen for krav om frihet – med livet som insats”. Titlestad, i Norge mest känd som den före detta NKP-ordföranden Peter Furubottns biograf, beskriver i detalj utvecklingen i östra Europa efter Josef Stalins död. Han sätter händelserna i Ungern 1956, pragvåren 1967/68 och 1980-talets perestrojka i relation till varandra. En nyckelfigur i sammanhanget blir en fjärde person, Nikita Chrustjov, vars styre porträtteras av Titlestad som en komplicerad balansgång i konstant kamp mot de traditionella krafter som kontrollerade nyckelpositionerna inom Sovjetunionens statsapparat och det styrande kommunistpartiet.

Att just Chrustjov blir till en nyckelfigur i berättelsen om “den humanistiska reformkommunism” som Nagy, Dubcek och Gorbatjov sägs ha stått för, har ett stort symbolvärde. Ty trots hans onekliga förtjänster inom ramen för avstaliniseringen av Sovjetunionen, var Chrustjov samtidigt djupt delaktig i 1930-talets stalinistiska rensningar, och även hans roll under maktinnehavet åren 1956-64 förblir motsägelsefull.

Titlestad undviker i sin insiktsfulla analys att teckna en enkel svart-vit historia enligt den mall som vissa kretsar inom vänsterpartiet driver för tillfället: “vänstersocialister” versus “stalinister”. I själva verket var, enligt Titlestad, “reformkommunismen” en viktig tanketråd snarare än någon tydlig avskiljbar “strömning” inom den kommunistiska rörelsens historia. Sålunda fanns det visserligen tydliga skillnader och konflikter mellan olika “generationer” av kommunister, men gränserna mellan grupperna var suddiga och inte sällan skiftande, liksom allianserna inom den kommunistiska ledningen. När allt kommer till kritan, så lyder Titlestads budskap, kan reformkommunisterna bara ses som – kommunister. Och sålunda understryker han att såväl Nagy som Dubcek och Gorbatjov själva uppenbarligen ansåg att de bara förverkligade en mer “genuin”, det vill säga demokratisk kommunism.

Ett intressant påpekande i sammanhanget är ockå att ingen mindre än Imre Nagy innan hösten 1956 egentligen var de sovjetiska “stalinisternas” man inom det ungerska partiet. Reformisternas och Chrustjovs man var Janos Kadar, mannen som ledde Ungern efter den ödesdigra sovjetiska invasionen. En parallell finns i 1960-talets Tjeckoslovakien, där ingen mindre än Gustav Husak länge framstod som reformisternas främsta kraft. Innan han fick efterträda Dubcek och ledde en av östra Europas mest hatade regimer.
Det mest spännande med Titlestads bok är att han försöker förklara hur ett “humanistiskt projekt”, drömmen om socialismens med mänskligt ansikte, om man så vill, kunde rymmas inom den rörelse som samtidigt bär ansvaret för att ha etablerat ? och försvarat ? en av historiens mest avskyvärda diktaturer.

Enligt Titlestad kan detta inte förstås utan mellankrigstidens erfarenhet som gick ut på att bara uppslutningen bakom Sovjetunionen, världens enda revolutionära stat, och sammanhållning och hård partidisciplin kunde rädda den revolutionära rörelsen. Det fascistiska hotet och 1940-talets väpnade kamp mot fascisterna verkade bekräfta denna världsåskådning. I detta sammanhang påpekar Titlestad att detta inte innebar att det var omöjligt att hysa avvikande åsikter inom kommunistpartierna. Det fanns sålunda utrymme för avvikande åsikter inom rörelsen. Men oppositionen mot ?huvudlinjen? var dold bakom ett “äsopskt språk”, man talade i termer som bara de insatta kunde tolka och valde att verka utan att komma i konflikt med den rådande partilinjen. Chrustjov hemliga tal på SUKP:s XX partikongress år 1956, där han talade klarspråk om en del av Stalintidens brott, hade just därför en så pass explosiv inverkan på de östeuropeiska kommunistledarna, knappast därför att innehållet i talet var okänt.

Titlestad menar att drömmen om att verkligen kunna förverkliga en frihetlig socialism var stark i 1950-talets Östeuropa. Men också rädslan för att såväl antikommunistiska kontrarevolutionärer som de personer vars intressen var hotade av den nya utvecklingen hotade de frihetliga reformerna. Somliga såg bara faran för en antisocialistisk kontrarevolution och motverkade sålunda varje avsteg från diktaturstyret, andra hade handfasta materiella intressen och försvarade därför det etablerade systemet. Oavsett vilket, så brukade de betecknas som “stalinister”. (Ett skällsord som, ironiskt nog, myntades inom den kommunistiska rörelsen, men som numera mest används för att misstänkliggöra rörelsen i sin helhet.)

I Imre Nagys fall ledde hans uppenbara kontrollförlust över händelseutvecklingen till slut till en blodig sovjetisk invasion, som förmodligen hade kunnat förhindras om han hade varit lika försiktig som sin polska ämbetskollega Vladislav Gomulka. I Kampen mot diktaturet ägnas mycket utrymme åt att ställa 1956 års händelser i Ungern i relation till just utvecklingen i Polen (där den reformkommunistiska ledningen var noga med att understryka att man inte ägnade sig åt antisovjetisk verksamhet). Samtidigt glömmer Titlestad inte att påpeka att även Suezkrisen, som gav upphov till farhågor för ett nytt världskrig, påverkade utvecklingen ? och den balansgång som Chrustjov tvingades göra i ett Sovjet där en ?stalinistisk? militärkupp hägrade.

Kampen mot diktaturet ger en bra introducerande bakgrund till tre händelser som blev avgörande för den kommunistiska rörelsens efterkrigshistoria. Till de mest tänkvärda tankegångarna i boken hör Titlestads avslutande resonemang: enligt honom segrade reformkommunismen i Sovjetunionen för sent. Gorbatjovs reformer innebar därför slutet för den reellt existerande socialismen i östra Europa, för själva Sovjetunionen – och för det humanistiska, reformkommunistiska projektet i sin helhet. Reformkommunismens seger var med andra ord slutgiltig.

Denna tankegång är väl värt att begrunda och, talande nog, så valde Aleksander Dubcek och Michail Gorbatjov själva att organisera sig inom socialdemokratin efter 1989/91.

OPERASJON ALMENRAUSCH

av IdaLou Larsen

I slutten av 90-årene døde en gammel mann i Bergen, Samuel Titlestad. Han etterlot seg et uferdig maskinskrevet dokument om sitt liv, og dette dokumentet ble utgangspunktet for Tore Vagn Lids nye sceneproduksjon, Operasjon Almenrausch. Operasjon Almenrausch var dekknavnet på Josef Terbovens storming av motstandsmannen og kommunisten Peder Furubotns forlegning i Øystre Slidre i 1944, en nærmest glemt episode i den norske motstandsbevegelsen. I det hele tatt er kommunistenes motstandskamp under krigen kommet i skyggen av kampen som ble ført av Milorg og Kompani Linge. Operasjon Almenrausch prøver å forklare hvordan det kunne skje.

Tore Vagn Lid går tilbake til 1920-årene. I 1921 vedtok Det norske Arbeiderparti å følge Moskvatesene, og sluttet seg dermed til Komintern. I 1923 tapte Peder Furubotn med to stemmers margin kampvoteringen om partisekretærstillingen mot Einar Gerhardsen, og landsmøtet vedtok nå at partiet ikke lenger ville akseptere Moskvatesene. Da meldte venstrefløyen seg ut og dannet Norges Kommunistparti, der Peder Furubotn ble generalsekretær. Mellom 1930 og 1938 satt han i presidiet for Den tredje internasjonale, og oppholdt seg derfor ofte i Sovjet der han etter hvert fikk problemer med Stalins Moskvaprosesser. Da Hitler og Stalin undertegnet sin ikke-angrepspakt i 1939, mente mange kommunister, også i Norge, at nazismen ikke måtte bekjempes. Peder Furubotn var tindrende klar fra første stund: nazismen skulle bekjempes med aktiv motstand, sabotasje og geriljakrig, og han etablerte en sentralforlegning med sine medarbeidere, først i Hemsedal, deretter i Øystre Slidre i Valdres. Han ble ettersøkt av Gestapo, men aldri tatt, og kom til og med unna Terbovens Operasjon Almenrausch. Men under det interne oppgjøret i NKP i 1950 ble han ekskludert av partiet sammen med sine nærmeste medarbeidere fra krigsdagene, blant andre den tidligere arbeiderpartimannen Samuel Titlestad, og hans kone Olaug.

Dette er den historiske bakgrunnen for Operasjon Almenrausch, en storslått, intellektuelt utfordrende og scenisk nyskapende oppsetning. Med video, autentiske opptak, tidsriktig musikk, en original utforming av scenen, og unge, dyktige skuespillere makter regissør Vagn Lid på en og samme tid å gjenskape en forgangen periode i vår historie, og utfordre oss til selv å ta stilling til de etiske dilemmaer som mennesket i unntakssituasjoner blir stilt overfor.

Avstanden mellom publikum og scene er borte. I det Vagn Lid selv kaller «en audiovisuell høring» utspiller dramaet seg omkring oss. På en stor skjerm i bunnen av salen blir fortellingen illustrert og tydeliggjort gjennom portretter, kart, tidsaktuelle fotografier og skriftlige dokumenter – for eksempel det gripende brevet Asle Grepp skrev til sin mor like før han ble henrettet etter å ha blitt tatt til fange under Almenrausch, eller de første maskinskrevne ordene i Samuel Titlestads beretning som blir til for våre øyne. Maria Wolgasts installasjonsscenografi forsøker overhodet ikke å være realistisk. Med Wolgasts egne ord er den «en pragmatisk og funksjonell grunnstruktur av paller og stillaser», den helt rette bakgrunnen for skuespillere som stadig skifter mellom ulike roller. De framfører tekstene med innlevelse, respekt og overbevisning, og supplerer de autentiske opptakene som avspilles, uten noensinne å gi seg i kast med psykologisk-realistiske tolkninger.

Med to Brecht-oppsetninger, Massnahme (Festspillene i Bergen 2007), MANN=MANN (Rogaland Teater 2008) har Tore Vagn Lid skapt noe av det mest originale som er skjedd i norsk teater i senere tid. Innholdsmessig utfordrer hans scenekunst tilskuerne intellektuelt, filosofisk, etisk og politisk. I seg selv befriende i vår selvopptatte tid. I tillegg tar han i bruk avanserte teknologiske og sceniske virkemidler, som på en og samme tid fornyer, utvider og styrker selve teatret som kunstform. Operasjon Almenrausch er hans dristigste og mest ærgjerrige prosjekt hittil. Det lykkes.